Går verkligen livet vidare när något såhär hemskt händer. Jag sörjer som aldrig förr, men jag vet inte hur jag ska sörja?. Alla säger att man gör det på olika sätt, men det borde väl ändå finnas ett sätt som är fel, eller iaf ovanligt? Jag vet inte om jag ska sluta tänka, om jag kunde, eller om jag ska minnas och tänka. Vilket jag än gör eller försöker med, så gör det lika ont ändå.

Jag kan inte förstå hur jag kan ha mistat min äldste vän, min äldste bror. Han var min första vän i livet.

 

Jag är så otroligt rädd att jag kommer att glömma. Inte dig, för det kommer jag aldrig, men detaljer som hur du pratar, uttryck, skrattar, gråter. Det vill jag inte. Det är min största rädsla.

Folk säger att man kommer över det efter ett tag men att det tar tid. Det tror jag inte på för fem öre. Jag kommer aldrig komma över detta, jag vill itne ens. Men kanske innom sinnom tid kanske man lär sig att leva med det.. dock är jag otroligt tveksam.


Känns bara som att allt rasar samman. Är det så att när man redan ligger på botten, så kan man sjunka lite till. Jag trodde inte det, men det är så det verkar. Jag vill itne må dåligt längre, men det tycks bara plocka på med saker att må dåligt över. Allt sedan Jonathans bortgång har bara stupat ner i träsket. Jag orkar inget, jag vill inget. Passionen för allt är försvunnet. När hittar man det igen? Kommer jag hitta det?
Det är inte kul å jobba på samma sätt. Jag känner mig osocial, och isolerad., Jag försöker verkligen med allt bara för att inte isolera mig, men det är som om det tar emot på något sätt. Man vill inte.. Allt påminner om honom.

Äter jag, tänker jag på honom.
Sover jag tänker jag på honom,
jobbar jag tänker jag på honom,
är man ute för att koppla bort tankarna, då tänker jag på honom mer än någonsin..